Talade igår med T om omöjligheten. Hur undkomma den? Går det alls eller är detta nu pågående en strid jag på förhand är dömd att förlora? Jag har börjat inse att vad som återstår att acceptera, lägga ner vapnen och återvända hem. Men betyder det att jag också måste dra mig undan helt eftersom den kultur jag befinner mig i rör sig åt ett håll jag inte tror på? Eller ska jag bida min tid och komma tillbaka, med plåster över knäna och fortsätta min väg – utan att byta arbetsplats? Ingen som blivit livet givet kommer undan lidandet. Periodvis skördar vi det rikligt. Jag kan dock inte förneka att jag nu allt mer längtar till ett annat sammanhang. Frågan är bara var och om ett sådant sammanhang finns. Jag minns en textrad av Arne Johnsson ur det vackra praktverk han gjorde tillsammans med fotograf Peter Lahall; ”På detta finns ingen bot; jag önskar jag var en annan”. Den meningen tröstade mig då (år 2000 då jag var sjuk och orörlig) och jag finner lite tröst i den än; jag är långt ifrån ensam om att emellanåt finna livet något marigt.
Malvinaklubben's Blog 
Arbetsro det vill alla ha på jobbet. När man inte känner sig delaktig i arbetet blir man omotiverad och känner inte att arbetet längre är meningsfullt. Det är viktigt att vi på arbetsplatserna lyssnar på varandra och försöker resonera och inte bara sätta armarna i kors utan öppna famnen och välkomna varandras ideer och kunskaper. I vården behöver vi vårda varandra också.
Mmm. Men hur ofta sker det? Detta vill jag gärna tala med dig om när vi ses! Jag ser de rädslestyrda strukturerna överallt. Och om detta må vi börja tala…
Kram!
Vill bara skicka många varma tankar!
Kram!