Man får ändra sig. Häromdagen utropade jag Laktritz till årets sailor-boy, under båtsemestern har han charmat in både sig själv och oss i varje gästhamn, många är de som fastnat för hans charm och personlighet. Men när det kom till kritan är han ändå bara en KISSEkatt. Ättikan är snart slut, det enda som kan kamoflera lukten av kattpiss. Jag hade tänkt köpa en ny bäddmadrass – bara inte just nu…Suck och fy katten Lakritz, SUCK! Det är tur för honom att han är så himla söt och charmig!
Jag lyssnade på Mark Levengood för ett par år sedan och han talade om självömkan. Han sa att det är helt ok att tycka riktigt synd om sig själv. Helt ok att svepa in sig i en filt, sitta i sköna soffan, trösta sig med ett par glas vin, gråta och vara väldigt väldigt självupptagen. En hel kväll är det ok, en kväll. Räcker det inte så får man vid nöd göra om det kvällen därpå, men därefter får det vara klart! Sedan är det bara att bryta ihop och gå vidare. Res på dig, vik ihop filten, diska glaset, sträck på dig, börja en rörelse framåt – det är helt ok om det är vingligt och osäkert, bara du rör på dig. Värderad heter den riktning som är värd att stå ut en hel del obehag för att gå i. Vad är viktigt för dig? Att slippa känna obehag eller att stå ut en del obehag så länge du får göra något som är viktigt? Det valet är öppet för oss alla att göra – hela tiden. Jag är inte med i Facebook men var tredje östgöte är det. Två av östgötarna i min familj är t ex med och det gör det möjligt för mig att kika in i skvallervärlden. Jag söker på lite namn, finner historiska gestalter från gårdagar jag inte längre befinner mig i. Jag läser meddelanden och utbyten mellan östgötarna i min familj och deras FB-kontakter. Veklagan och självömkan är ett frekvent tema. Just nu tycker många – i likhet med mig själv – att det är väldigt synd om dem för att semestern är slut. Andra tycker synd om sig för att de har så tråkigt jobb. Vissa tycker det är eländigt att grannen klipper gräsmattan just när man ska ha sovmorgon. Många klagar över vädret, det är för kallt, för varmt, för regnigt, för torrt, en hel del klagar över fysiska krämpor som förkylning, huvudvärk och bakrus och väldigt många klagar över långtråkighet, har ingenting att göra. Ingen tar däremot upp att det är svårt att få maten på bordet att räcka, att vattnet har sinat, att boningen är trång och undermålig och att barnen inte får det de behöver. Hittills har jag inte heller hittat någon som skriver att de inte lever i den riktning de önskar…Nå väl, att grotta ner sig är ett val vi har. Igår gick jag runt med känslan att nu är det snart slut. Mungiporna hängde ner till axlarna efter ett tag. Tankarnas smärta är värre än kroppens. Så är det. Eller det är inte hur en har´t utan hur en tar´t.
Ja det är inte alltid så enkelt att vara i sina egna kläder. Jag skulle gärna vara i dens kläder som har ett par semesterveckor kvar. Den omättlige vill ha mer. Det är en tanke som förföljt mig de senaste veckorna. Det känns som jag haft stora hålrum att fylla med solljus, värme, frid, andrum… för att orka möta hösten som kommer. Ett nytt arbetsår, nya utmaningar. Resonerar klokt med mig själv och säger att det inte är så farligt, att jag har mycket roligt att se fram emot, att jag har ett stimulerande och omväxlande arbete, att jag trivs i min profession, att jag har det förspänt på alla möjliga vis. – Ja, jag vet! svarar jag mig själv, men ändå! Det är något med sommaren och sommarsemestern. Solen som värmer huden, vattnet som svalkar den. Ljuset och de långa kvällarna. Moln, jag tittar väl aldrig på moln som jag gör om sommaren. Molnskyar, molnfigurer, molntäcken, regnmoln, skuggmoln, dis och dimma. Helst liggande på rygg och samtidigt vickande på tårna. Ja, ni ser; Den omättlige vill ha mer! Eller är det fortsatt hungrig jag är?
Vi vaknar genast, slänger ihop badkläder, pocket, lite mat. Resten finns fortfarande ombord. Sista båtturen denna semesterperiod. Går ner mot Hästholmen idag, gästhamnen som inte alls är långt borta men alltid känns så skönt att komma till då det betyder att jag är ledig…Men Mina mönstrar av. Och de åtta katterna. Frågan är vad vi ska göra med allt ledigt utrymme ombord? Från 5-6 personer och ett halvt zoo till två vuxna och två barn. Malva har bjudit med Arvid för en tur idag – och det är ju tur!
Inte helt otippat blir Lakritz sommarens sailor-boy. Har ni sett så han bär upp sin flytväst? Det krävs nästan en mörk skönhet för att klara något sådant. Appropå tippa…Sanning att säga så tippar Lakritz rätt lätt över på sidan när han har flytvästen på sig. Då kan man snacka sjömansben, de liksom bara viker sig. Först trodde jag det var benbrott eller förgiftning men det var alltså bara flytvästen…Idag har Lakritz lekt med Pelle, brorsan som hette Sushi när han bodde hos oss. Pelle bor på samma gård som oss. De är i det närmaste identiska men Pelle har en krök på svansen som tur är! Imorgon kastar vi loss igen. En kortare tur om vädret följer prognoserna – det lovas solsken och svag bris från tisdag till onsdag. Halleluja!
Tankar är som vågor, lär dig surfa. Citatet har jag lånat från Åse Nilsonnes bok om medveten närvaro (mindfulness). När vi igår kom ut på öppet vatten efter att ha legat i den skyddande skärgården en tid överraskade oss vattnets kraft. Det är inte första gången men det är alltid lika kraftfullt och överraskande. Vår båt är en Saga 27, en snipa vars konstruktion gör att man följer vågornas rörelser. Är det höga vågor gungar hela båten och jag ska inte förneka att jag blir både illamående och rädd. Lika mycket som jag älskar att åka båt kan jag som sagt avsky det. Igår var en sådan dag. Maken gjorde sina modiga försök att få båten att rida på vågorna men sjön böljade hit och dit och när vi ridit med en vågkam bröt en motvåg av och båten krängde av och an. Nilsonnes citat kom då för mig; Tankar är som vågor, lär dig surfa. Alla tankar är ju inte angenäma, alla känslor vi erfar inte behagliga. Men de är våra tankar, våra känslor och det är bara att följa med dem. Inte förskjuta, inte fly undan eller bortförklara. Känn det du känner och bestäm sedan hur du ska förhålla dig till det hela. Det var ingen angenäm hemfärd igår men jag tog tag i min rädsla, bemästrade illamåendet, drog djupa suckar och båten tog oss hem. Och det är trots allt en smula angenämnt att vara hemma igen…fast regnet smattrat mot rutan mest hela dagen…
En…
…två, tre…
..fyra, fem…
…sex. Rätt enkel matematik men känslan är rätt överväldigande. Handduksskåpet är nu fullt av kattungar, väldigt fullt. Kattunge någon? Leveransklara första helgen i oktober.
Jag är med och tävlar om snyggt täcke från Butiken FÖRR (www.forr.se). Hittade tävlingen när jag kollade in en av mina bloggfavoriter i smyg – jag är lika våldsamt dålig på att virka som jag väldigt gärna skulle kunna virka en amigurumikanin till Malva som samlar gosekaniner…Bloggen heter Fröken Elsas virkblogg, det är inte kaniner utan virkade möss som gäller på den sidan. Larvigt söta (för att citera Suss i sin kommentar) små möss som jag med barnslig förtjusning spanar in ibland. Nu är det erkänt! Kolla själv om ni kan motstå mössen; http://elsasdesign.blogspot.com/. Gjorde ett eget försök att få till en amigurumikanin för en vecka sedan. Ett korvigt litet huvud och en ännu korvigare kropp och så var nystanet slut. Ska nog sätta upp en annons på Konsum efter en virkkunnig tant (appropå tantfunderingarna senast)…Nu hoppas jag på vinst eftersom täcket skulle passa så bra här i Timmerhuset. Anmäler mig även till nyhetsbrev från www.Förr,se eftersom det ger extra vinstchans…. Har stått och nypt i det där tecket i en butik i Hjo…Hoppas, hoppas!
En liten stund senare. Samma plats. Köksbordet som gungar under mina händer. Nyss ilandstigen efter tre veckor på sjön så känns tillvaron inte särskilt stabil. En liten sorg har infunnit sig i mitt hjärta; bara en vecka kvar av ledighet, denna efterlängtade sommarsemester som jag väl sällan längtat till som detta år. Känner mig inte färdig än! Vill ha mera ledigt! Vill ha mer sol! Mer stilla dagar på blanka sjön! Mer! säger den omättlige. Vill ha mer! Mer! Tankar på hösten har kommit och gått också under ledigheten; vad vill jag? vad vill jag inte? vilken riktning är rätt att gå? vilka är hindren och vilka är lösningarna? Har i mitt huvud rensat bort visst, lagt till annat. Sedan skjutit åt sidan till senare. Det enda jag inte gjort är att blunda inför det som måste ändras. Jag har vilat, hämtat kraft och näring i upplevelser och vilsam avkoppling. Solstunder på klippan, solvarm brygga under fotvalvet, vatten, vatten, vatten. Simmat mig till vakenhet var morgon. Vikar, bryggor, öppen sjö. Solnedgångar, regndis, molnskyar, gråmulet. I närvaron hämtar jag kraft. Det enda som aldrig går är att undvika. Ett av sommaren mer intressanta samtal hade vi vid en lägereld tillsammans med några vi nyss mött. Efter en delad måltid över öppen eld och solen gick ner över tallskogen, då vi värmde oss med eld och filtar så samtalade vi – om ångest. Det var så fint. Ångest är ju min främsta arbetsuppgift men detta var ändå annorlunda. Ett samtal om mörkren inom oss medan mörkret utom oss sakta slöt sig tätare. En tyst omfamning från natten omkring. En trygg förvissning att ångesten är en del av oss och att det alltid kommer vara så. Vi samtalade ett par timmar och när suckar föll med lättnad intill mig kände jag mig varm. Sov väldigt gott den natten. Trots myggen.
Nu sitter jag hemma vid köksbordet och håller mig i. Rummet står still men jag gungar. Ett år ramlade jag ur sängen efter ett par veckor till sjöss. Jag gungade på natten men sängen gjorde det inte. Det gick högre sjö idag än vi önskade så vi återkom till vår hemmahamn i Vadstena. Det varnas ju för regnväder så det gör kanske inte så mycket att komma hem för ett litet tag. Men oh så jag önskar mig ett par soliga sjödagar till innan semestern är till ända!! När det ”vågar” som idag sover barnen. Det lärde de sig redan första året. På så sätt undkommer de obehaget. Själv är jag klarvaken…Jag avskyr emellanåt båtlivet lika mycket som jag älskar det. Idag var ingen favoritdag. Men de sex små har kommit hem nu och handduksskåpet har blivit katthus på nytt.
Malvinaklubben's Blog 