Man får ändra sig. Häromdagen utropade jag Laktritz till årets sailor-boy, under båtsemestern har han charmat in både sig själv och oss i varje gästhamn, många är de som fastnat för hans charm och personlighet. Men när det kom till kritan är han ändå bara en KISSEkatt. Ättikan är snart slut, det enda som kan kamoflera lukten av kattpiss. Jag hade tänkt köpa en ny bäddmadrass – bara inte just nu…Suck och fy katten Lakritz, SUCK! Det är tur för honom att han är så himla söt och charmig!
Jag lyssnade på Mark Levengood för ett par år sedan och han talade om självömkan. Han sa att det är helt ok att tycka riktigt synd om sig själv. Helt ok att svepa in sig i en filt, sitta i sköna soffan, trösta sig med ett par glas vin, gråta och vara väldigt väldigt självupptagen. En hel kväll är det ok, en kväll. Räcker det inte så får man vid nöd göra om det kvällen därpå, men därefter får det vara klart! Sedan är det bara att bryta ihop och gå vidare. Res på dig, vik ihop filten, diska glaset, sträck på dig, börja en rörelse framåt – det är helt ok om det är vingligt och osäkert, bara du rör på dig. Värderad heter den riktning som är värd att stå ut en hel del obehag för att gå i. Vad är viktigt för dig? Att slippa känna obehag eller att stå ut en del obehag så länge du får göra något som är viktigt? Det valet är öppet för oss alla att göra – hela tiden. Jag är inte med i Facebook men var tredje östgöte är det. Två av östgötarna i min familj är t ex med och det gör det möjligt för mig att kika in i skvallervärlden. Jag söker på lite namn, finner historiska gestalter från gårdagar jag inte längre befinner mig i. Jag läser meddelanden och utbyten mellan östgötarna i min familj och deras FB-kontakter. Veklagan och självömkan är ett frekvent tema. Just nu tycker många – i likhet med mig själv – att det är väldigt synd om dem för att semestern är slut. Andra tycker synd om sig för att de har så tråkigt jobb. Vissa tycker det är eländigt att grannen klipper gräsmattan just när man ska ha sovmorgon. Många klagar över vädret, det är för kallt, för varmt, för regnigt, för torrt, en hel del klagar över fysiska krämpor som förkylning, huvudvärk och bakrus och väldigt många klagar över långtråkighet, har ingenting att göra. Ingen tar däremot upp att det är svårt att få maten på bordet att räcka, att vattnet har sinat, att boningen är trång och undermålig och att barnen inte får det de behöver. Hittills har jag inte heller hittat någon som skriver att de inte lever i den riktning de önskar…Nå väl, att grotta ner sig är ett val vi har. Igår gick jag runt med känslan att nu är det snart slut. Mungiporna hängde ner till axlarna efter ett tag. Tankarnas smärta är värre än kroppens. Så är det. Eller det är inte hur en har´t utan hur en tar´t.
Malvinaklubben's Blog 