Finna frid

En liten stund senare. Samma plats. Köksbordet som gungar under mina händer. Nyss ilandstigen efter tre veckor på sjön så känns tillvaron inte särskilt stabil. En liten sorg har infunnit sig i mitt hjärta; bara en vecka kvar av ledighet, denna efterlängtade sommarsemester som jag väl sällan längtat till som detta år. Känner mig inte färdig än! Vill ha mera ledigt! Vill ha mer sol! Mer stilla dagar på blanka sjön! Mer! säger den omättlige. Vill ha mer! Mer! Tankar på hösten har kommit och gått också under ledigheten; vad vill jag? vad vill jag inte? vilken riktning är rätt att gå? vilka är hindren och vilka är lösningarna? Har i mitt huvud rensat bort visst, lagt till annat. Sedan skjutit åt sidan till senare. Det enda jag inte gjort är att blunda inför det som måste ändras. Jag har vilat, hämtat kraft och näring i upplevelser och vilsam avkoppling. Solstunder på klippan, solvarm brygga under fotvalvet, vatten, vatten, vatten. Simmat mig till vakenhet var morgon. Vikar, bryggor, öppen sjö. Solnedgångar, regndis, molnskyar, gråmulet. I närvaron hämtar jag kraft. Det enda som aldrig går är att undvika. Ett av sommaren mer intressanta samtal hade vi vid en lägereld tillsammans med några vi nyss mött. Efter en delad måltid över öppen eld och solen gick ner över tallskogen, då vi värmde oss med eld och filtar så samtalade vi – om ångest. Det var så fint. Ångest är ju min främsta arbetsuppgift men detta var ändå annorlunda. Ett samtal om mörkren inom oss medan mörkret utom oss sakta slöt sig tätare. En tyst omfamning från natten omkring. En trygg förvissning att ångesten är en del av oss och att det alltid kommer vara så. Vi samtalade ett par timmar och när suckar föll med lättnad intill mig kände jag mig varm. Sov väldigt gott den natten. Trots myggen.